Med anledning av Hezarfen Ensembles Sverigedebut har Siri Landgren talat med de konstnärliga ledarna Ulrich Mertin och Michael Ellison om gränsdragningar, öppenhet och om vårt ansvar gentemot världens musik.
Istanbul är sedan länge en plats där kulturer möts. Inte bara är staden symboliskt belägen på gränsen mellan Europa och Asien – den bär också spår av den mångfald som präglat turkiet sedan det ottomanska rikets dagar. Skapandet av Hezarfen Ensemble tar fasta på denna diversitet, men har också i sin tur genererat nya möten mellan traditioner och kulturer. När ensemblen bildades var den nutida konstmusikscenen i Turkiet mycket begränsad, och bedrevs huvudsakligen av entusiaster på universitet. Däremot fanns en stark klassisk musikscen, och musikerna i Hezarfen är alla klassiskt skolade – både Michael och Ulrich betonar den västerländska klassiska musikkulturen som ett gemensamt språk. På så sätt blev ensemblen inte bara ett kulturellt möte mellan turkiska, tyska och amerikanska musiker; den skapade också en brygga mellan klassisk och nutida musik som saknades i Turkiet.
Hezarfen har även gett upphov till spännande korsbefruktningar även inom det turkiska, till exempel när de sammanförde sina ensemblemedlemmar med makam-musiker. Makam-systemet, som organiserar melodik i såväl turkisk klassisk musik som folkmusik, rymmer grundläggande strukturer för musicerande som skiljer sig drastiskt från den europeiska konstmusikens. “Den västerländska klassiska musiken är inrutad av faktorer som notation och harmonik”, säger Michael. Makam-musikerna å andra sidan spelar friare, och formar melodier som en sammanhängande gestalt snarare än att strukturera dem kring underdelningar. Mötet mellan dessa musikaliska världar krävde att båda sidor öppnade sig för att ta in det främmande, vilket också ledde till att några av ensemblens klassiskt skolade musiker fick sina första erfarenheter av improvisation.
Till skillnad från många västeuropeiska ensembler har Hezarfen ingen statlig finansiering. Detta är såklart en utmaning, men ger också en större frihet. Det faktum att den nutida konstmusiken inte har haft en traditionell plats i det turkiska offentliga livet har också visat sig vara en fördel. När musiken inte upplevs som en del av gammal borgerlig kultur kan den nå nya grupper; så har till exempel Hezarfens publik snarare kommit från unga konstintresserade snarare än en äldre, etablerad medelklass. Ulrich ser en större nyfikenhet i Turkiet: “I Tyskland är det oväntade förbjudet”, säger han, “men här är man van att anpassa sig efter förändring och improvisera i vardagen”. Just denna öppenhet är central för att förverkliga Ulrichs ideal för en bättre, mer mångsidig nutida musiker. “Konstmusiken är full av gimmicks och teknikaliteter”, säger han, “men många musiker har inte förmågan att förvandla partituret till något som går att avnjuta sensuellt och emotionellt genom kropp såväl som intellekt”.
På frågan om vilka utvecklingar de hoppas se inom konstmusiken lyftar Michael behovet av en avkolonisering av musiklivet. “Vi kan inte förneka den västerländska hegemonin”, säger han, och nämner hur unika regionala musiktraditioner riskerar att dö ut på samma sätt som hotade arter. Han ser dock ett hopp i den yngre generationen, och berättar om en student som rest runt i Iran och spelat in musik från olika kulturer: azerisk, kurdisk och många fler. “Idén om nationalstaten kan inte sammanfatta den rikedom som finns.”
Konserten genomförs med stöd från Ernst von Siemens Musikstiftung
Comments